Predikan i Ljusets kyrka
Söndagen efter Alla helgons dag
”Vårt evighetshopp”
Årgång 1  -  Luk 12:4-7
1 november 2009

Psalmer:
313 (ingång), 697:6 (lovsång), 798 (gradual), 303 (e pred),
393 (tillred), 172 (slutpsalm)

Inledning

Dagens text är kort men väcker stora och svåra frågor. Som vi redan berört säger Jesus att vi inte ska vara rädda för människor. Däremot, säger han, ska vi frukta Gud som kan döda och som har makt att kasta ner i helvetet. Å så slutar han med att säga att vi inte ska vara rädda eftersom hårstråna på våra huvuden är räknande och eftersom inte ens en sparv, en liten fågel, är glömd av Gud. Hur ska vi förstå allt det här? Rädsla och fruktan, himmel och helvete.

Att vara rädd för Gud eller att frukta Gud

Läsa Luk 12:5. Jesus menar helt tydligt att vi ska frukta Gud. Däremot visar Jesus hela tiden i ord och handling att vi inte ska vara rädda för Gud. Det är skillnad på att frukta Gud och på att vara rädd för Gud. Vi behöver inte vara rädda, för Gud vill oss väl. Gud är på vår sida. Gud har omsorg om oss. När Gud ser på dig så ser han någon som han älskar. Vi har ingen anledning att vara rädda för Gud.

Men vi ska frukta Gud. Vi måste förstå att Gud är Gud och inte en uppförstorad människa – utan något helt annat. Någon som vi aldrig helt kan fånga med våra ord eller beskrivningar. Vi fruktar Gud genom att låta Gud vara Gud. Gud är alltid större. Vi ska vörda och respektera Gud som är alltings skapare och upphov. Vi fruktar Gud genom att inte trotsa det som vi vet är Guds vilja. Vi fruktar Gud när vi accepterar att det inte är vi som ska styra och ställa med Gud utan Gud som ska få påverka och leda våra liv.

Helvetet finns

Gud, säger Jesus, har makt att kasta ner i helvetet. Men finns verkligen helvetet? En del menar att vi moderna kristna måste sluta tro på helvetet. Vi kan tänka olika kring detta. Men jag tror att helvetet är en verklighet därför att Bibeln och inte minst Jesus själv tydligt talar om det som en realitet. Inte så mycket i dagens text men i andra texter t ex i Jesu tal om tidens slut som finns i slutet av Matteusevangeliet.

Däremot kanske många av oss bär på konstiga föreställningar om vad helvetet är, hur det är eller vem som är där. Vi har sett bilder och tavlor, takmålningar i kyrkor. Här behövs ödmjukhet. Bibeln använder bilder för att tala om helvetet precis som Bibeln också använder bilder för att beskriva himmelriket. Bibeln använder nämligen bildspråk när den talar om det som ligger utanför tiden och som ligger utanför den här världen som vi känner till. Med exempel och bilder från vår verklighet målar Bibeln bilder av det som inte hör till den här världen och som inte låter sig fångas i ord. Bibeln tar det finaste vi kan tänka oss för att måla himmelriket och det mest avskyvärda för att måla helvetet. Helvetet beskrivs ju bl a som en brinnande ugn el som ett hav som brinner av eld och svavel.

Också Jesus använder bilder. Ordet som Jesus använder i dagens text, som översatts till ”helvetet” är ”gehenna”. Gehenna var platsen där soptippen låg alldeles utanför stadsmuren söder om Jerusalem. Där brände man avskräde, sopor, döda djur. Flera hundra år före Jesu tid hade man offrat barn till avgudar där. Därför hade den här soptippen, med sin stank, eld och hemska historia blivit en bra bild för att beskriva helvetet. En bild som Jesus använder sig av. (Gud har makt, säger Jesus, att kasta oss i Hinnoms dal.)

Jag menar att vi inte ska förstå helvetet som en plats där vissa människor kommer att plågas i all evighet. Helvetet är en process av utslocknande där man upphör att existera. I de allra flesta av bibelns bilder/beskrivningar av helvetet så finns elden med. Elden förintar det som brinner. Ingenting kan bara fortsätta att brinna och brinna utan förr eller senare brinner det upp – slutar att finnas. Himmel och helvete finns båda två men inte som två parallella eviga existenser. Helvetet är total avsaknad av Gud. Finns inte Gud finns inte heller liv i någon som helst form. Då kan man varken känna, uppleva eller vara – det är bara utslocknande. Det här kan man säga mycket mer om men vi går vidare till det som är vårt hopp. För vi är inte på väg till utslocknade utan vi tror ju att vi är på väg hem till Gud, till det eviga livet.

Vi äger ett evighetshopp

Det sägs att det finns drygt 6 miljarder människor på jorden. Inför en sådan siffra kan man känna sig liten eller, faktiskt, obetydlig. Vad spelar just jag för roll? Därför är det viktigt att höra att Jesus faktiskt säger att inte ens en sparv, en liten fågel som flyger här ute – inte ens den är glömd av Gud. På Jesus tid kunde man köpa 40 sparvar för en dagslön men inte en enda av dem är glömd av Gud. Jesu poäng är att inte heller vi är glömda av Gud, vi som är ”mer värda än aldrig så många sparvar”.

Och så ger Jesus en bild till för att hjälpa oss börja förstå hur viktiga och värdefulla vi är för Gud. Känn på dit huvud! Hur många hårstrån har du? Kanske lite olika. Är det någon som orkat räkna hur många hårstrån man har? Jag tror inte att någon av oss har orkat räkna dem. Ingen av oss vet, men Gud vet. Det låter otroligt men Jesus säger att Gud har räknat dina hårstrån. När du tänker på det så kan du ana hur viktig och värdefull du är för Gud.

Genom livet, under alla dessa dagar så är vi på väg hemåt, hem till Gud. Det finns många namn för livet efter detta hos Gud: himmelriket, paradiset, hemlandet, den heliga staden, Guds Jerusalem, himlen. Som vi ska sjunga strax så ”finns det en väg till himlen”. ”Den börjar här och nu” och vi är alla inbjudan att fortsätta gå på den vägen.

Den här helgen så minns vi på ett särskilt sätt våra släktingar och vänner, nära och kära, som dött, som gått före oss. Vi tackar Gud för dem och vi tror och hoppas att de är hemma hos Gud där vi en gång ska få möta dem på nytt. Säkert har många av er tänt ljus, välkomna att göra det här i kyrkan annars – under kommunionen eller efteråt.

Jag vet inte om ni tänkte på det men alldeles i början av texten så kallar Jesus sina lärjungar, dvs oss för ”mina vänner”. Och som ni ska sjunga i den sista sången: ”Jesus är vår fröjd och glädje,” och på samma gång ”vår trygghet och tröst som bär min sorg och ängslan”. Och han är vännen som ”mig aldrig överger”.

Vänner, vi ska inte vara rädda för människor. Vi ska frukta Gud men inte vara rädda för Gud. Vi har, vi äger, hoppet om ett evigt liv som börjar redan här och fortsätter in på andra sidan döden och in i evigheten.

Låt oss be: Gud tack för hoppet om ett evigt liv hemma hos dig. Låt det för oss alla vara ett levande hopp. Låt det vara ett hopp som ger oss perspektiv på våra liv och dagar här. Ett hopp som ger oss blick för det viktiga. I Jesu namn, amen.

! I beredelseordet i början av gudstjänsten

Vänner, dagens evangelietext, som vi ska lyssna till lite senare, är kort men ganska svår. Vi kommer att gå in i texten i predikan, men redan nu ska vi få stanna upp inför det första Jesus säger i den texten: läsa Luk 12:4. Jesus säger på ett drastiskt sätt att vi inte behöver vara rädda för människor.

Vi ska inte låta oss skrämmas. Hur rädda är vi för andra människor och hur mycket låter vi det påverka och styra oss? Det där behöver vi fundera kring. Ganska ofta eller t o m ofta så är det vi gör och säger styrt av rädsla för andra människor. För vad de ska tycka och tänka om oss. Mycket av det vi låter bli att göra och säga är också styrt av vår oro och rädsla för hur andra ska uppfatta det: ”Kan jag göra så här? Vågar jag säga det där? Kanske bäst att inte lägga mig.”

Jesus är tydlig – vi ska inte vara rädda utan frimodigt stå upp för vår kristna tro, för det som är sant och gott. Vi ska stå upp för rättvisa och ömsesidig respekt. Det är vår kallelse. Det kan kosta att leva på det viset men vi ska inte vara rädda, säger Jesus.

I bönen om förlåtelse och i tystnaden nu så får vi ställa oss frågan: har jag av rädsla för vad andra ska tycka och tänka om mig valt att hålla tyst när jag borde talat, valt att inte reagera när jag borde reagerat? Har jag av oro för mitt anseende och min status valt att anpassa mig och vara smidig på bekostnad av sanning och rätt?