Jesu dop

Antonio Guterres, FN´s generalsekreterare säger i sin nyårshälsning. I dag utfärdar jag en kraftig varning för vår värld. Jag kommer inte med en vädjan, jag kommer med en varning, en kraftig varning (red alert) för vår värld. Konflikter har fördjupats och nya faror har uppstått. Den globala oron för kärnvapen är den högsta sedan kalla kriget. Och klimatförändringarna sker snabbare än vi agerar. Ojämlikheten ökar och vedervärdiga brott begås mot mänskliga rättigheter. Nationalism och främlingsfientlighet ökar. När vi träder in i 2018 uppmanar jag till enighet. Jag är övertygad om att i kan göra vår värld tryggare och säkrare. Vi kan lösa konflikter, övervinna hat och försvara gemensamma värderingar. Men endast om vi gör det tillsammans. Jag ber er alla att ha följande som nyårslöfte: Minska klyftorna. Överbrygga avstånden. Återskapa tillit genom att samla människor kring gemensamma mål. Enighet skapar vår framtid. Jag önskar er fred och välgång 2018. Tack.

FN-chefen uttrycker att världen befinner sig i en kris som är mycket allvarlig. Hoppet ligger i att vi enas kring gemensamma mål som sträcker sig bortom och över våra egna personliga agendor. Är det ett realistiskt hopp?

När Jesus idag säger till Johannes döparen: ”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten” så innebär det han lever i övertygelsen att Gud själv har en intention med människan och den värld han har skapat och det är inte att den skall gå under utan att den skall få liv. Att uppfylla rättfärdigheten innebär att vara trogen mot denna plan och uppfylla Guds syften med det han skapat. Att vara rättfärdig innebär inte bara att vara en människa som gör det som är rätt, såsom vi tänker det. Utan någon som ser den större bilden av Guds intentioner med vad Gud vill med hela historien och gå in i den.

Guds tanke var att Israel Guds folk skulle såsom en ny mänsklighet förverkliga Guds syften med det han skapat. Gud har lagt ansvaret för världen i människans händer. Men på grund av att människan istället för att välsigna världen, redan från början har fyllt världen med så mycket ondska kallade han ett folk, Israels folk för att dom skulle vända världen rätt.

Men Israel hade gruvligen misslyckats. Det är därför Johannes döparen hade sitt dopställe på östra siden Jordan där floden möter döda havet. Världens lägsta punkt. Om mänsklighetens livbåt själv har sprungit läck, kan man komma djupare ner? Är det inte bara dödens hav som väntar då? En symbolisk plats. Som uttryckte något som fanns i folkets medvetande. Vi är i vårt land men på ett djupare plan är vi utanför Guds plan på grund av vår synd. Vi lever i ett djupt betryck, förslavade och hunsade. Johannes dop var ett omvändelsedop. Genom att vända sig om, genom att be Gud om förlåtelse skulle Gud föra dem tillbaka, över Jordan in i sitt land så att Guds folk blev vad det var tänkt att det skulle vara och Guds löften uppfylldes.

Att vara i exil, i utanförskap, att vara utanför det som är mitt rätta element. Där jag är tänkt att vara. Detta får mig att tänka på en del av de män som blivit avslöjade genom metoo-kampanjen. Några har gått i exil. Försvunnit från jobb och land, förvisade från de sammanhang som var deras. Men det är ingen annan än dom själva som har gjort detta. Genom att inte se sina medmänniskor som människor utan som objekt för sina egna egoistiska begär har dom ställt sig utanför livets sammanhang. Det är så synden fungerar. Vi vandrar ut i mörkret för egen maskin. Detta är vad exil handlar om och som det judiska folket, som kollektiv befann sig.

Hela mänskligheten riskerar också som kollektiv att hamna utanför det som är livets sammanhang för oss. Den skapelse som är vårt hem. Genom att förgöra världen förvisar vi oss själva från livet. Det är så synden fungerar.

Men exilen handlar också om ett djupare utanförskap. Att Gud inte är mitt hem, min fristad, mitt paradis. Därför att Gud själv inte är värd något för mig. Allt annat har tagit hans plats i mitt liv. Det är andra saker som jag främst förväntar mig få liv ifrån. Synd är till sitt innersta väsen: Jag väljer bort Gud ur mitt liv. Något annat än han tar hans plats. Inte medvetet kanske men det viktigaste i mitt liv som skall ge mig hopp, glädje, framtid, kärlek, tröst är alltid något annat. Denna exil är också självvald.

Denna exil leder till den första. För en mänsklighet som inte har sina källor i Gud kommer aldrig bli mätt, förnöjsam, utan kommer alltid ha begär efter mer och mer. Rovdriften på skapelsen är ett resultat av att vi försöker använda Guds goda gåvor som substitut för Gud själv. Profeterna uttrycker sig drastiskt. Att landet skull spy ut folket. Utlämnade åt oss själva är det inte otroligt att hela skapelsen skulle spy ut människan från hennes hem genom att bli en plats som människan inte kan överleva i.

Så vad gör Gud? Är han som vi som inte visar nåd utan endast tycker att de förvisade männen får stå sitt kast, brännmärkta för all framtid? Men hur skall man kunna visa nåd utan att dom heliga gränser som överskridits inte blir raserade och ger framtida förövare en legitimitet att fortsätta sina egotrippar på andras bekostnad? Hur skall nåden kunna upprätta utan att den nödvändiga rättvisan raseras. Hur skall nåden få komma så att rättvisan inte till slut driver ut oss alla i exilens mörker?

Jag föreställer mig att Jesus står där tillsammans med alla de andra, på den östra sidan av Jordan där den möter döda havet. Platsen är så ödesmättad, ett djärvt drag av Johannes att välja just denna plats. Platsen där Josua, Joshua på hebreiska eller på grekiska Iesous, på svenska Jesus, tog över efter Mose och förde folket in i det utlovade landet för första gången efter uttåget ur Egypten och de fyrtio åren i öknen. Platsen där Guds egen närvaro, den som gick förlorad genom exilen, skulle återvända enligt profeten Hesekiel. Så kommer Jesus fram till Johannes. Den främsta av alla människor som levat enligt Jesus och han säger. Du behöver inte döpas, du behöver inte få förlåtelse, det är jag som behöver få denna gåva från dig.

Jesus har gått ut till folket i deras utanförskap på den östra sidan av Jordan som om han var i exil, som om han var skyldig till samma synd som dom, han som är utan synd, symboliskt stiger han ner i hela mänsklighetens exil och utanförskap, för att dela platsen i mörkret men mer ändå, för att dela själva orsaken till exilen, människans självvalda, gudsfrånvända, människofrånvända och skapelsefrånvända liv. Han delar skammen och skulden.

Fördjupning av skulden

Det är just för att han delar vårt utanförskap som vi vågar närma oss det stora ansvaret för våra egna liv. Att vi inte bara är offer för yttre omständigheter utan det finns invanda mönster som vi valt under lång tid och som väljer bort Gud och andra människor. För skulden krossar oss inte och skammen förbränner oss inte. Hur ser din exil ut som du själv vandrat ut i? Vilka är dina livsomständigheter som du vill att han skall stiga ner i? Vad är ditt ansvar för att ditt liv har blivit som det blivit?

Jesu dop föregriper och är ett uttryck för hela hans livsprogram. Att stiga ner och gå ut till dem som är lägst ner och längst bort. För att själv bära det självvalda utanförskapets mörker så att den goda rättvisan inte sätts ur spel, så att dom heliga och livgivande gränserna inte raseras, men samtidigt så att rättvisan och nåden kysser och omfamnar varandra och gör människan fri och för henne hem igen, till Gud och in i skapelsens liv, så att skapelsen blir en gåva som gläder oss och inte ett substitut för Guds kärlek.

Jesus säger inte. Du får skylla dig själv, utan där inga ursäkter finns, eller förmildrande omständigheter kan åberopas där ger han den förlåtelse som ger människan liv i gemenskapen med Gud.

Så stiger Jesus upp ur vattnet och Gud uppenbarar för oss vad Jesu nedstigande och uppstigande, det som förebådar Jesu död och uppståndelse gör för oss och för världen.

Himlen öppnas och Anden kommer ner som en duva. Detta är två uttryck som säger samma sak. Anden såsom en duva, vill påminna oss om hur Guds Ande svävade över vattnet vid skapelsen. Att himlen öppnar sig innebär att den tunna hinnan mellan himmel och jord brister, det som var åtskilt förenas så att himlens liv levandegör jorden. Med andra ord ett nyskapande sker. Anden svävar över Jesus, det är i och genom honom det sker. Gud har inte övergivit sin mänsklighet, han låter oss inte gå under i varken genom en exil ut ur skapelsen eller en exil från Gud. Gud går ut till oss, för oss över Jordan och in i Guds närvaro, in i landet, som nu blivit hela skapelsen. För han som kommer där, Jesus själv är Guds egen närvaro och den nya skapelsen. När vi i tro kommer till honom blir vi genom hans gåva vad han är i sig själv. En ny skapelse, en del av den skapelse som aldrig skall gå under därför Anden, Guds närvaro kommer till oss, så att vi har vårt hem hos Gud.

Så hör vi till sist Faderns röst som förkunnar att Jesus är den älskade Sonen, han är Guds folk i en person som kan göra för Guds folk och för världen vad Guds folk och världen inte kan göra för sig själva. Jesus är därför Guds utvalde, den som är utvald till fullborda Guds kärleksavsikter som är mer svindlande och storslagna än allt vi kan föreställa oss. Jesus är den som med andra ord fullbordar all rättfärdighet.

Vid dopet vittnar Fadern om vem Jesus är. Men samtidigt är rösten från himlen vid dopet en uppenbar kommentar i hur vi skall förstå det som dopet pekar fram mot. Jesu död och uppståndelse. Hans nedstigande och uppstigande. Genom att uppväcka Jesus från de döda har Faderns för alla människor vittnat om att vi skall sätta vårt hopp för oss själva och för världen till honom. Vårt hopp står inte till att vi kan ta oss samman utan djupast sett står den till Jesus, vad han kan göra för oss med oss och i oss.