181021 Ebbe Andréasson

Barn av sin tid

Ibland säger vi om människor att de är barn av sin tid.

Vad menar vi då? Vad säger du?

En person som inte visste bättre än så.

En person som utifrån sina förutsättningar inte kunde veta bättre.

En persson som är färgad av den tidens åsikter och uppfattningar.

De var helt enkelt begränsade av den allmäna uppfattningen

Vi är ju också barn av vår tid. En del av oss kanske lite mer än andra?

Betyder det att vi också är är begränsade av tidens strömningar och tänkanden?

Kan vi bli lurade in i något idag, när det gäller vårt sätt att tänka eller prioritera, som människor om, säg 50 år, kommer att se på med överseende och säga: De kunde inte förstå bättre. De trodde att det var rätt. De var barn av sin tid.

Kulturkartan

Jag var på en föreläsning i torsdags där föreläsaren visade kulturkartan som Word Value Survey tar fram varje år.

Det är en karta över hur värderingarna förändras bland värdens länder.

I länder som ligger längst ner är traditionen viktig. Familjen, släkten, sammanhanget där man lever.

I länder som ligger långt till vänster på skalan så är det frågos som handlar om överlevnad som är viktiga. Mat, boende, utbildning, arbete och liknande.

Till höger på skalan handlar det om självförverkligande.

I de länder som ligger längst upp är det individen som är viktig. Familjen, släkten, traditionen kan aldrig bli viktigare än det jag vill, eller det jag känner för.

I Sverige befinner vi oss längst upp till höger.

SVT pratade om dieter. Jag kan inte äta detta: Jag går på en speciell diet. Och så blir jaget viktigare än gemenskapen, kollektivet.

Vi tror att vi bor i landet lagom men vi är det mest extrema landet i världen.

Det handlar om självförverkligande. Det handlar om mig, det jag känner för.

Lojalitet

Och så plötsligt står jag här framme och läser en text där Jesus svarar på en fråga som egentligen handlar om lojalitet. De som vill sätt honom på det hala frågar honom om vem eller vad man skall vara lojal mot.

Är det gentemot Gud eller är det samhällsaparaten?

Lojalitet, vad är det?

Wikipedia menar att:

Lojalitet är en personlig egenskap som kan betecknas som en dygd. En person som är lojal mot en annan person är under en längre tid hjälpsam och vänskaplig mot denna. Den som är lojal mot en annan tar även dennas parti i konflikter. Begreppet är särskilt vanligt förekommande för att beskriva relationer mellan personer av olika social status, exempelvis mellan en regent och regentens undersåtar.

Lojalitet, det finns inte längre på kartan, inte för den moderne svensken.

Lojalitet och samhällsansvar känns som en tung plikt som läggs på oss.

Plikt det är jobbigt. Det är något som vi vill undvika. Prata om det och vi går hem allihop.

Vi vill inte lova att vi kommer nästa vecka eller på bjudningen. Vi vill inte låsa oss så att vi behöver ta hänsyn till dig eller dina önskemål.

Vi får se hur vi känner då. Har vi inget roligare så kanske...

Är det en nidbild av vår tid eller pekar det på något vi känner igen?

Ärligt talat. Utifrån detta måste man inte då säga att Jesus har blivit irrelevant. Är han inte som ett UFO när han talar om lojalitetskonflikten mellan Gud och samhälle? Egentligen är det ju en fråga han får. Det är inte han som ser eller försöker göra en konflikt mellan gud och samhälle.

Jag såg ett inslag om FIRE i veckan. Läser man ut förkortningen på svenska så blir det “Ekonomiskt oberoende och pensionera dig tidigt”.

Man lever knapert under ett antal år, sätter undan det mesta av lönen, köper aktier och lever sedan på avkastningen. På det sättet slipper man betala skatt som ju är ganska stor del av inkomsten.

Idag handlar mycket om att tänka på sitt eget bästa. Bry dig inte om andra. Låt dem inte hindra dig eller din dröm.

Därför måste man ställa sig frågan:

Är Jesus passé?

Vad det är för bild på mynten bryr vi oss inte längre om. Vad Gud eller samhället hoppas på från oss är helt ointressant.

Det som är viktigt är att kunna publicera snygga bilder på sina sociala media. Vi vill synas. Vi vill få likes av varandra.

Det finns en sak som ändå är lite konstigt med vårt land och vårt folk.

Sverige ligger längst fram i utvecklingen. Vi ligger allra längst fram, längst uppe i hörnet.

Vad är det då som gör att vi som är så moderna i vårt tänkande och har kommit så långt i våra värderingar och prioriteringar. Vad är det som gör att vi som människor mår så dåligt?

Om nu livet går ut på att bli sin egen lyckas smed och inte bekymra sig för andra.

Om det går ut på att göra sin egen resa, sina egna upplevelser och inte ta tillhörighet på så stort allvar. Varför mår vi inte bäst i världen, vi som har nästan allt vi kan önska oss?

Varför är självmordsstatistiken så hög.

Varför kryper psykisk ohälsa allt längre ner i åldrarna?

Varför?

Läser man dagens bibeltext med den frågan i sitt inre så blir svaret på ett helt annat sätt än vad vi trodde när vi först hörde den läsas.

Det Jesus påstår i texten är att vi människor är beroende av ett sammanhang.

Hur kul är ett instagramkonto om ingen skulle kolla det?

Hur lyckat känns renoveringen och ombyggnaden av köket om man inte fick visa det för någon?

Är långresan lika lyckad om vi inte får berätta för någon?

Vi är alla beroende av ett sammanhang.

När Jesus säger att vi skall ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud så är det en påminnelse om att vi inte lever för vår egen skull.

Det påminner oss om att vi lever våra liv i ett sammanhang. Det finns ett du och det finns ett jag.

Jesus är viktigare än någonsin

Det som var Jesu budskap då gäller fortfarande:

Detta att du är älskad som den du är.

I vår individuella tidsålder så skall du själv skapa dig ett värde. Du skall synas och märkas. Ditt liv skall vara värt andras uppmärksamhet.

Jesus kommer med något helt annat. Du är älskad som den du är och därför behöver du inte försöka imponera på oss andra.

Du är älskad som du är och därför behöver du inte ta dig i kragen och krampaktigt försöka leva upp till alla de krav och ideal som du upplever att samhället presenterar.

Du är älskad som den du är och därför behöver du inte putsa på fasaden. Du behöver inte hålla masken och låtsas att allt är OK.

Du behöver inte dölja dina misstag, du kommer ändå fortsätta vara älskad.

Du behöver inte skämmas över att det inte alltid blir så som du vill .

Livet är ingen tävling!

Tänk dig att du kan lägga ditt liv i handflatan.

Vems bild är det du ser?

Är det bilden av dig som träder fram.

Eller är det samhällets förväntningar som liksom pressas ner över ditt liv för att du skall passa in?

Om du lägger ditt liv i Guds händer. Om du ger Gud det som tillhör Gud. Vad tror du skulle hända?

Skulle ditt handlingsutrymme minska? Skulle du krympa som människa?

Jag är övertygad om att det inte skulle bli så.

Jesus är på din sida. Helt på din sida. Han vill inte stöpa dig i en mall så att du blir lik alla andra och passar för hans syften. Han vill befria dig från allt som låser och binder.

Tankar som får dig att tro att du inte duger. Att du inte räcker till och inte är värd att älskas.

Jesu uppdrag var att visa oss människor att vi är älskade.

Inte för det vi kan bli med lite mediaträning.

Vi är älskade innifrån och ända ut.

När det har sjunkit in i ditt medvetande får du vara med och befria andra som du möter.

Inte för att du måste. Inte för att det krävs av dig.

Men när kärleken får påverka en människas inre händer något med tänkandet. Detta gör i förlängningen också något med handlandet.

Jämför dig inte med samhällets idealbilder. Tro inte att de konton du följer visar sanningen.

Jag vill uppmana dig att våga besvara Jesu villkorslösa kärlek. Låt samhällets kravspecifakation falla till marken och våga vara den du i Kristus är.

Den du i hans tanke, den i hans kärlek, den i hans ögas eviga ljus du är.

Den uppmaningen tror jag att Jesus vill ställa till var och en av oss. Men jag tror också att det är det han hoppas på från Andreasförsamlingen. Det är det som är hans dröm om oss. Att vi skall våga vara hans kontaktyta bland människor som lider och har gått vilse. Att vi skall kunna hjälpa människor att hitta tillbaka till sig själva. Till det de själva mår bra av. Att vi skall kunna vara med och befria människor på ett sätt så de kan möta framtiden med lättare steg.

Församlingen är en gemenskap. En kropp där alla funktioner finns. Där får vi hjälpas åt att bära och ibland bli burna. Vi får uppmuntra varandra och påminna oss om hoppet om en framtid.

En dag då våra begränsningar inte längre binder oss och vi får möta honom som gjort dig fri.

Vi sjunger tillsammans PoS 87