181104 Ebbe Andréasson

Lukasevangeliet 12:4–7 B2000

4 Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. 5 Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. 6 Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. 7 Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Var inte rädda

Det sägs att Bibelns vanligaste uppmaning är: Var inte rädd! Eller som det stod i äldre översättningar: Frukten icke. (Från detta ord har vi det grekiska låneordet fobi.)

Var folk räddare på den tiden så man ständigt behövde uppmana dem att slappna av och inte vara rädda? Att släppa ner axlarna och ta ett djupt andetag?

I texten vi har läst förekommer ordet frukta fem gånger. Första och sista gången skall vi inte frukta. I vår översättning står det i första meningen “låt er inte skrämmas” och i sista står det “var inte rädda”.

I övriga tre ställen så säger Jesus att vi skall frukta, ett ord som vi också översätter med vara rädd.

Lukasevangeliet 12:5 B2000

5 Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta.

Vem skall vi då frukta? Frukta honom som kan döda och sedan har makten att kasta ner i helvetet”.

Vem är det som kan döda och därtill har makten att kasta ner i helvetet?

Är det djävulen? Har djävulen sådan makt? Nej.

Det är Gud vi skall frukta. Det är Gud som har den makten. Menar Jesus att vi skall vara rädda för Gud? Är det sådan fruktan Jesus talar om?

För att vi inte skall uppfatta Jesu uttalande på det sättet så avslutar han med att säga:

Lukasevangeliet 12:6–7 B2000

6 Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. 7 Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

När vi talar om Gudsfruktan så handlar det inte om rädsla. Gudsfruktan handlar om hur vi förhåller oss till Gud. Tar vi Jesus på allvar? Hur vi prioriterar vi tron i våra liv. Vilken plats får den? Hur mycket den får märkas?

Hur viktig är tron för mig när jag tar mina vanliga vardagsbeslut?

När jag fördelar min ekonomi, när jag bestämmer hur jag använder min tid och min förmåga?

Är jag och mitt liv något Gud kan räkna med i arbetet för sitt rike?

Är tron ett riktmärke och en utgångspunkt för mig i mitt liv? Är tron påtagligt närvarande när jag tar mina beslut?

Det är i vårt vardagsliv som vår Gudsfruktan, eller brist på den, märks som mest tydligt.

Var jag vegan så gissar jag att det märktes på många sätt i mitt vardagsliv.

Vore jag renlevnadsmänniska så syntes det förmodligen också på en rad olika sätt. Jag tror mina vänner skulle märka det och ta den sidan hos mig för given när jag var med.

Är kristen tro av en lägre dignitet som gör att den inte märks, och inte heller ska märkas på samma sätt? Är den något som man skall hålla för sig själv så ingen annan behöver förhålla sig till den?

Är något grundläggande fel eller bara så som det skall vara om jag börjar anpassa mina beslut utifrån omgivningen? Om jag tar in hur andra kan uppfatta mig så att jag inte sticker ut eller stör ordningen och på det sättet slipper klä skott för något?

Tema är: “Vårt evighetshopp”

Var har du ditt hopp? Vad förlitar du dig på? Vad är det satsar på och har din trygghet i?

I vår tid är det många som sakta börjar inse att det de har förlitat sig på ger inte alls det som de trodde. De har nått toppen men känner ingen lycka. Livet är kanske OK men inte mycket mer.

De tränar och kroppen är stark men de har ändå ingen riktig ork att glädja sig eller bry sig på allvar.

Vad är det jag försöker komma fram till?

Kom till Jesus så ordnar sig allt till det bästa?

Jag tror givetvis att Jesus är det bästa som kan hända en människa. Samtidigt vet jag att det är ett arbete att vara människa.

Tro handlar om tillit. Om att våga lita på att man är buren och älskad av Jesus.

Johannes skriver i sitt första brev:

1 Johannesbrevet 4:16–21 B2000

16 Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. 17 I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. 18 Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. 19 Vi älskar därför att han först älskade oss. 20 Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. 21 Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Här ser vi tydligt att när vi låter oss dras i Jesu kärlek, i Jesu armar så dras vi samtidigt in i en relation till andra människor.

Älska Gud och Jesus är inget vi kan göra i ett tomrum. Vår kärlek till Jesus kommer att märkas i vardagen, bland de människor vi möter och de vi lever med, hemma, på skolan, arbetet och bland vännerna.

Men framför allt tror jag att det kommer att märkas i det att vi kan känna oss trygga. Trygga därför att vi vet att vi är älskade som de vi är. Vi behöver inte räcka till.

Guds kärlek strömmar emot oss och vi behöver bara försöka reflektera den så att den blir kännbar i vår omgivning.

Det får vi påminna varandra om lite senare när vi firar nattvard. Vi är inte välkomna till nattvardsbordet för att vi är värda det. Inte för att vi förtjänar det. Vi är välkomna av en enda anledning: därför att han älskar oss.

Den som sitter bredvid dig, framför, bakom och runt omkring. Alla är älskade på samma sätt och med samma kärlek som dig.

Hans kärlek håller oss samman. Tillsammans utgör vi Kristi kropp.

När vi talar om vårt evighetshopp så handlar det om Jesu kärlek.

Handlade det om oss, om vår förmåga, så skulle vi kanske behöva känna oss rädda jämt.

“Farfarsbilarna” på Liseberg när jag var barn

Smala vägar

Vackra planteringar

Fullt med folk som tittade

Men Jesus säger var inte rädda.

Ni är älskade. Ni är värdefulla.

Lita på mig!

Vårt hopp ligger i att hans kärlek är större än vår förmåga. Att hans kärlek är större än våra brister och våra tillkortakommanden.

Vi får ha vårt hopp hos honom.