181226 Vad vill du med ditt liv?

Hur ser dina förväntningar ut inför framtiden? Vad är det du hoppas mest på? Vad är det du saknar inom dig och längtar efter? Kort och gott: Vad vill du med ditt liv?

Drömmer du om ett liv likt tjuren Ferdinands, han som satt ensam på en kulle, under sin korkek, och luktade på blommorna?

Detta att få stänga in sig i sin egen lilla bubbla och inte behöva bry sig om någon annan. Skulle det vara ett lockande erbjudande för dig? Detta att få styra din dag, din tid och almanacka utan inblandning från omvärlden?

I ett sådant liv blir vi vårt eget centrum. Vi blir själva det nav kring vilket allting snurrar. All tid och alla tankar ägnas åt att tillfredsställa våra egna behov.

Ferdinands mamma var lite bekymrad. Kanske inte så lite bekymrad egentligen. Hon tyckte inte om det hon såg men hon teg, för hon ville inte att Ferdinand skulle märka hennes oro. Hon vill inte störa, hon vill inte uttala sån’t som Ferdinand inte vill höra. Hon ville inte säga något som inte passade in i hans bubbla. Hon vågade inte utmana honom med en strörre verklighet.

En av texterna vi läste här på julaftons förmiddag var den här från Jesaja 9:

Jesaja 9:2–6 B2000

2 Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 3 Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. 4 Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. 5 Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. 6 Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.

Visst är detta till stor del vår bild av Jesus? Detta att han kommer som en fredsfurste för att inrätta sitt fridsrike? Hos honom får vi vila ut. Han begär inget omöjligt av oss.

Därför blir dagens föreslagna evangelietext enligt kyrkoåret ganska svår att ta till sig. Den passar egentligen inte alls in i vårt sätt att tänka om vem Jesus är. Kanske passar den inte heller så bra in i vår längtan eller in i det som vi tror är våra behov.

Texten idag är hämtad ifrån Lukas 12:49-53

Lukasevangeliet 12:49–53 B2000

49 Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! 50 Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. 51 Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! 52 Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, 53 far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.”

Det är inte sådana här texter som vi läser som avslutning på en härlig samling i kyrkan. Eller?

Varför läser vi de här texterna så sällan att vi nästan blir förvånade när vi stöter på dem? Vi vill inte att livet skall vara jobbigt. Framför allt vill vi inte att Jesus och kyrkan skall lägga några krav på oss. Vi önskar nog i för stor grad att livet skall vara enkelt och smärtfritt.

Att tron mer skall vara som ett tillval i livet snarare än något som styr vår strävan och vårt engagemang.

Skall vi då förstå Jesu uppdrag som att det handlar om att hans syfte är att skapa splittring? Var det därför han kom? Är det detta som är hans fokus och förhoppning?

Självklart inte!

Men där ont och gott ställs mot varandra blir det en konflikt. Det finns liksom inbyggt varken man vill det eller inte.

Det som slog mig under en missionskonferens i Malaysia var att alla missionärer som ansvarade för morgonandakten läste texter från Gamla Testamentet som handlade om människor i helt omöjliga situationer. Deras enda hopp, deras enda väg framåt var att Gud gick före och bistod med sin kraft. Jag förstod att min vardag var väldigt olik dessa utsatta missionärers vardag.

En annan sak var att vi bad väldigt mycket. För dessa människor var det helt självklart att utan Jesu närvaro så var uppgiften övermäktig. Om inte Jesus gick först och ledde sina arbetare så var arbetet förgäves. Det fanns så många vägar att välja så det var viktigt för dem att vara ledda av sin Herre i varje beslut som påverkade deras liv och deras arbete.

(Ursäkta bilden)

Den splittring som Jesu talar om är den splittring som lätt uppstår när människor väljer att se längre än till sitt eget bästa.

Just nu finns en grupp av Equmeniakyrkans missionärer i Brazzaville i Kongo. De firar jul tillsammans. Carl och Anne Sundberg är stationerade där. De har en kontakt med Immanuelskyrkans församling (Hovslätt?)

Tillsammans med dem finns nu familjen David och Jesica Eriksson som egentligen är stationerade i Bandundu (Semendua) som ligger i DR Kongo. Men pga av valet och de förväntade oroligheterna runt det och deras egen säkerhet så har de lämnat landet under en tid.

Radjo i Kashmir, cykelreparatör i ett väldigt känsligt område där kyrkan lever “under cover”. Han blev ibland misshandlad för sin tro och mötte en samfundsföreträdare för en kyrka i Sverige berättade om sin situation. Han ville inte ha ekonomisk hjälp. Han ville inte leva mer inkognito för att skydda sig själv. Det enda han ville var att få förbön så att han kunde fortsätta med sitt viktiga arbete att laga cyklar och samtidigt kunna berätta om Jesu kärlek och riket som är på gång.

För de här människorna är Jesu ord i vår text inte alls svåra att förstå. Det är när vi följer Jesu uppmaningar som splittringen ibland uppstår. Tyvärr är det inte ovanligt att det blir mindre bekvämt och mer farligt när vi väljer att ta Jesu kallelse på allvar.

För somliga leder Jesu kallelse till ett arbete i ett annat land. För andra innebär det att stå på barrikaderna och värna om de små och utsattas rätt här hemma i vårt eget samhälle.

Tema för den här dagen är “Martyrerna”. Det är inte ofta vi hör talas om martyrer här i Jönköping. Skulle vi träffa någon som var på väg att bli det skulle vi kanske uppmana vederbörande att hålla en lite lägre profil. Få dem att förstå att det är bättre för dem själva om de kan smälta in lite bättre i omgivningen.

Ibland kan jag tänka att kyrkan i Sverige och stora delar av kristenheten är som tjuren Ferdinand. Vi trivs bäst under våra korkekar där vi får syssla med vårt eget välbefinnande. Tyvärr är jag själv inget undantag.

Om kyrkan och kristenheten är tjuren Ferdinad på bilden. Vem tänker ni er då att matadoren är? Vad säger ni?

Jag tänker mig att det är Jesus som vill få igång sin kyrka. Jesus vill få sin kyrka och sitt folk upp ur våra sköna soffor. Han vill att vi skall vara ett salt mot förruttnelsen. Ett ljus som lyser i mörkret för att visa vägen för den som gått vilse.

Det säger sig själv att försöka få kyrkan och folket som den samlar att lämna sin bekvämlighet kommer att skapa oenighet. Det kommer att leda till splittring, för alla vill inte förändring. Många av oss tycker attt livet är rätt bra som det är.

Det är nästan så att vi skriker som Arkimedes: “Rubba inte mina cirklar”.

Kom följ mig!

Jesus kallar oss att följa honom. Ordet martyr betyder egentligen vittne. Martyr är ett ord som en kyrka, en församling i ett välmående Sverige kan värja sig emot ganska enkelt.

Men att vara ett vittne. Att välja att vara människor som berättar om vår tro för våra grannar och vänner, det borde vara en självklarhet.

Min dröm för den här kyrkan är att vi skall få vara en missionsstation här uppe på berget. Att människor som bor här uppe och kommer hit skall få ett omvälvande möte med vår Herre och frälsare.

Om det inte fungerar så, så kan man fundera över var största hindret sitter. Är det hos människorna som bor här uppe eller är det hos oss som kyrka och som församling? Frågan är densamma om du har ditt andliga hem i någon annan kyrka.

Vad tror du skulle behövas för att ditt liv skulle fungera så som Jesus hoppas och drömmer om?

Kan du se några konkreta förändringar i ditt eget liv som skulle behöva göras? Upptäcker du saker som kan vara ett hinder för en sådan utveckling?

Det är nu som splittringen börjar göra sig påmind. Vems drömmar skall jag prioritera? Är det Jesu drömmar eller mina egna?

I det konflikten, i den spänningen finns det ett helt livsfarligt alternativ:

Det är att undersöka och förhålla sig till hur “de andra” gör. Att göra som alla andra kan väl inte vara fel? Eller?

Jesus vill inte aktivt skapa splittring. Hans mål är inte att familjer skall stå emot varandra tack vare, eller pga hans budskap.

Skulle alla hörsamma honom och låta hans ord vara vägledande så skulle kanske ingen splittring uppstå.

Splittringen är inte målet. Konflikten är inte visionen.

Jesus kallar oss ut till sitt uppdrag bland de människor där vi finns. Han vill locka oss ut ur våra tröga vanor.

Han vill ställa sitt folk på fötter och få oss förstå att han har lagt sitt rike i våra händer. Och samtidigt gett oss ett uppdrag.

Han vill använda våra gåvor och färdigheter. Han vill ge oss sin blick och hjälpa oss att se helt nya möjligheter. Han vill att vi skall veta att även om det känns osäkert så är vi burna av hans kärlek.

Han vill att vi skall vara hans vittnen.

Bön

Nu skall vi sjunga PoS 288 “Gud från Ditt hus, vår tillflykt du oss kallar”