Vad driver dig?

När jag var 8-10 år brukade jag hälsa på Aron. Jag gjorde det ganska ofta. Så ofta att mina föräldrar undrade varför. De tyckte det vore bättre om jag istället hälsade på min farmor som också satt ensam hemma.

Jag vill inte säga det till mamma och pappa men Aron hade något som min farmor saknade. En skrivmaskin. Den skulle jag gärna vilja ha. Han var gammal, tyckte i alla fall jag, så jag tänkte att går jag hit ofta så får jag kanske ärva den en dag. Han läste sina dikter för mig och jag satt och under tiden satt jag och tittade på hans skrivmaskin. Jag berömde honom för hans dikter som jag inte förstod något av. Till sist orkade jag inte vänta längre så jag slutade besöka honom.

Vad är det som driver dig? Finns det något som är så viktigt att det just nu styr ditt liv? För mig handlade det om egen vinning. Jag gjorde det inte för Aron. Inte för en sekund. Jag gjorde det enbart för att jag trodde att jag skulle tjäna på det. Belöningen trodde jag, skulle vara en skrivmaskin.

Vad är det som driver dig?

En man berättade för mig en gång: "Ebbe, jag får inte ut något av detta längre.” Det var församlingen han pratade om.

Hur lätt är det inte för oss alla, att precis som jag, precis som den här mannen, sätta sig själv och sina egna önskningar i centrum? Koncentrera sig på sina privata drömmar och projekt, och ingenting utanför det.

Tar det emot. Inkräktar det på min tid eller på min frihet. Nej, då vet jag inte!

Jag läste ett Luther-citat i en bok för en vecka sedan. Jag har läst det där citatet många gånger förut i olika böcker. Luther talar om synden som människans inkrökthet i sig själv. Jag har aldrig förstått det. Det har inte talat till mig. Inte för en vecka sedan heller. Men nu inser jag plötsligt att det var precis så det var för mig när jag gick till Aron. Jag var helt inkrökt i mig själv. Kunde bara se mina egna behov, inte andras.

Kanske var det på samma sätt för mannen som ville satsa på sina egna förhoppningar och förväntningar. Kanske hade han blivit helt inkrökt i sig själv, jag vet inte.

I texten vi hörde läsas från Apg 4:1-12 möter vi Petrus och Johannes som precis har botat en man som varit lam sedan födseln. Det blir givetvis stor uppståndelse. Människor blir både glada och förundrade. Gladast av dem alla och mest tacksam är givetevis den botade mannen.

Vad är det som driver Petrus och Johannes? Är det deras vilja att stå i centrum? Jag tror inte det. Framför allt verkar de inte ha någon längtan efter att få ägna sig åt sådant de känner för.

De har fått ett uppdrag: Att gå ut i hela världen och berätta evangeliet om frälsaren för alla folk.

Då får de myndigheterna, polisväsendet, regeringens företrädare och de religiösa ledarna emot sig. Det är en lång lista på olika personer och grupper som räknas upp i texten vi hörde läsas.

De fängslas över natten. Varför då? Jo, de har botat en sjuk. De ledde till att de nu är ungefär 5000 män i gemenskapen och så en massa kvinnor förstås. Kvinnorna var de trognaste och mest pålitliga runt Jesus. Gemenskapen utökas, de blir fler och fler.

Makthavarna gillar det inte. Det religiösa ledarna gillar det inte. De vill ha lugn och ro. De vill följa sina rutiner. De vill inte bli störda.

De förvånas över dessa enkla och olärda män som de känner igen som följeslagare till Jesus.

Sedan Jesu död och uppståndelse har Petrus och de andra börjat läsa bibeltexterna i ett nytt ljus och inser att texterna berättar om Jesus. De har inte förstått det förut.

Under förhöret så citerar Petrus en psaltarpsalm som han i ljuset av Jesu död och uppståndelse förstår som en utsaga om Jesus. Det står om Jesus i skrifterna! Det vill han att de andra också skall förstå. Detta förändrar ju allt.

Det är denna aha-upplevelse som gör att Petrus och Johannes blir fängslade. Det är denna aha-upplevelse som också är deras drivkraft. Det är denna insikt som gör att deras egna önskningar och deras egen strävan inte längre är så viktiga.

I sitt tal eller predikan till folket som finns runt den botade mannen så använder Petrus begreppet Guds tjänare om Jesus. Han gör det två gånger.

Han har så tydligt sett att Jesus inte tänkte på sitt eget bästa i första hand. Det var så uppenbart att Jesus hade ett uppdrag som var viktigare än allt.

Och så påminns Petrus om sitt eget uppdrag. Detta att gå ut i hela världen och berätta om Jesus.

Han förstår att på samma sätt som Jesus var Guds tjänare så är han själv kallad att vara Jesu tjänare. En tjänare tänker inte på sig själv eller sitt eget. En tjänare tänker på uppdraget i första hand.

Den kristna tron om den är sann, förändrar allt. Att ha Jesus som Herre, är precis som för de tidiga kristna ett ställningstagande mot denna världens makter. Givetvis inte emot allt, men mot det som förvränger, bryter ner och förstör.

Men vi ser också att det handlar om ett liv i gemenskap. Att vara kristen på egen hand var en otänkbar tanke i urkyrkan. Kyrkan, församlingen är så viktig att den finns med i trosbekännelsen. När man förtydligade den kristna tron genom den apostoliska trosbekännelsen och avgränsade den från alla villoläror som florerade, så tod man med kyrkan i skrivningen, för den är en så viktig del av det kristna livet. Utan kyrkan är tron inte möjlig. Där får vi bära varandra, stötta varandra, be för varandra, uppmuntra varandra och hjälpa varandra att fördjupas i vår tro och i att våga tron på allvar i våra liv.

Kyrkan är en ständig påminnelse att vi hör ihop. Att vi har uppdraget tillsammans. Kyrkan består av dem som tillhör Kristus. Därför är det en främmande tanke att stå utanför kyrkans gemenskap när man är kristen.

Där får vi dela ansvaret att göra Jesus Kristus känd och trodd. Tillsammans får vi vara Jesu utsträckta händer i samhället till dem som behöver. I församlingen får vi använda våra gåvor och våra resurser till förmån för andra än oss själva.

Att ha en herre, även en herre som Jesus Kristus, innebär ett liv i tjänande. Paulus kallade sig själv för Jesu slav. En slav är sin herres egendom, slaven har inga rättigheter i förhållande till sin herre.

Att ha Kristus till Herre innebär att tjäna honom. Men Kristus vill att vi tjänar, inte i första hand honom, utan varandra.

Det är kärnan i tanken på Guds rike - det är ett rike där de svaga och fattiga inte tjänar de rika och mäktiga, utan där alla tjänar varandra så att rikedom, fattigdom, styrka och svaghet slutar spela roll.

Grunden för allt detta är Jesus Kristus. Han är hörnstenen, säger Petrus, Hos ingen annan finns frälsningen och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.