Gudstjänst 190804

Mark 9:1-13

Jesus tar med sig sina närmaste upp på ett högt berg. Det är den inre skaran som får följa med: Petrus, Jakob och Johannes.

Där uppe förvandlas Jesus inför dem. På vilket sätt förvandlas Jesus? Det enda som berättas i texten är att hans kläder blir skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder.

Mitt i allt detta får lärjungarna se både Mose och Elia. Lärjungarna blir skräckslagna och vet varken vad de skall göra eller säga. Petrus föreslår att de skall bygga tre hyddor. En för Jesus, en för Mose och en för Elia.

Så får de höra en röst som säger: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Och efter det är allt som vanligt igen. De kan inte se någon annan än Jesus.

Är verkligen allt som vanligt igen? Är kanske detta tillfälle en stund som kommer att göra skillnad framöver.

Petrus var den ende av lärjungarna som fick gå på vattnet. Men det är händelsen på härlighetens berg som verkar ha gjort störst intryck på Petrus.

Om det som händer på berget den här dagen skriver Petrus om i sitt andra brev (2 Pet 1:16-18): Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: ”Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.” Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget. (2Pet 1:16–18)

Jesus förvandlades inför dem, berättar texten. När man läser hur Petrus beskriver det så får man känslan att det i minst lika stor grad är lärjungarnas uppfattning av Jesus som förändras.

Är lärjungarna desamma när de går ner från berget? Inte kan väl detta möte, detta tillfälle gå spårlöst förbi? Om de är förvandlade, på vilket sätt har det skett i så fall?

Under sommaren har det pågått en artikelserie i tidningen Dagen utifrån Herrens bön: Vår Fader. Olika författare skriver om varje strof i bönen.

Dessa artiklar har irriterat en pastor som skrev en insändare i veckan som gick. Problemet för honom är:

”Man talar hela tiden om vad VI ska göra för att Guds namn ska bli helgat och för att Guds rike ska komma. Och hur vi ska leva för att göra Guds vilja och så vidare. Och så blir det hela en ganska krävande, lagisk undervisning, men vem var det som skulle besvara bönen?”

När Jesus kallar sina lärjungar och säger: Kom, följ mig, så är det på ett sätt ganska krävande, det kan vi inte förneka. Kallelsen innebär att man inte kan leva kvar i sina egen lilla värld där man vattnar sina privata drömmar och ambitioner.

Jesu kallelse är en väldig utmaning för vårt sätt att leva. Mycket av det som jag fokuserar på och ägnar mig åt kanske rent av ifrågasätts om jag skulle lyssna noga till Jesu röst.

Lärjungarna blev skräckslagna på berget men skulle det inte vara ganska fint att få stanna däruppe med en förhärligad Jesus och känna Gudsnärvaron så påtagligt?

Var det egentligen nödvändigt att behöva gå ner från berget?

Däruppe hade lärjungarna fått se Jesus på ett nytt sätt. Den händelsen ligger som en grund framöver i det som de kommer att ägna resten av sina liv åt. Detta att berätta om Jesus för andra.

Jag var ungdomsledare ett år i Färgelanda i Dalsland. Därifrån gick flyttlasset till Stockholm och Lidingö där jag skulle gå pastorsutbildningen. Då säger en man till mig: Ebbe, akta så du inte förändras på Lidingö.

Jag svarade: Om jag kan gå där i fyra år utan att förändras så är jag nog helt obildbar.

Att följa Jesus handlar om att förvandlas. Det handlar om att bli mer lik Jesus.

Samma ord som används om att Jesus förvandlades inför dem används också i Rom 12:2: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

Ordet finns också i 2 Kor 3:18 Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.

En lärjunge placerar sig medvetet på Jesu drejskiva och säger: ”Herre, forma mig efter din egen bild.” Låt mitt liv få förhärliga dig!

Alla är vi påverkade av någon, såväl helgon som huliganer. Någon har lärt oss hur vi skall leva, hur vi skall tänka och reagera. Alla är vi någons lärjunge. Vi låter någon eller några vara de som får påverka oss och styra vår utveckling och inriktning. Den vi lyssnar på kommer att forma oss.

När Jesus kallar sina lärjungar så säger han: ”Följ mig!” I Joh 1:35ff får Jesus frågan från två av Johannes döparens lärjungar: ”Var bor du?” Jesus svarar: ”Följ med och se!”

Att följa Jesus handlar om att formas av honom. Det handlar om att förvandlas, att transfigureras till att bli lika Jesus i tanke och gärning.

Det berättas om många gånger när Jesus gick avsides för att be, ofta uppe på ett berg. Men han stannar aldrig kvar där. Han återvänder alltid dit där människorna finns. Där behoven finns. Där nöden är som störst. Han behövde berget. Han behövde bönen för att fungera i sin uppgift. Självklart gäller det oss också.

Det händer något med den som ber. Att be är ett sätt att låta sig förvandlas genom förnyelse av sina tankar. Den som ber kommer allt närmare Jesus. Den som lever nära Jesus förändras inombords. Till sitt tänkande och på många andra sätt.

Om två människor umgås ofta och mycket är det inte märkligt om de blir förälskade i varandra till sist. När de är förälskade är de helt uppfyllda av varandra.

På samma sätt fungerar det med bön. Den som umgås mycket med Jesus börjar älska honom mer. Men att bli helt uppfylld av Jesus innebär också att man börjar se människor runt omkring sig med Jesu ögon. När man har fått Jesu ögon så inser man att förklaringsberget är jätteviktigt för mig och min relation till Jesus.

Men för Jesus och för hans verk på jorden så är det jätteviktigt att jag inte blir kvar på berget. Det är bland människor som vi kan göra skillnad. Jesus fanns alltid där människor behövde honom.