Gud gör inte skillnad på människor

I slutet av kapitel 9 berättas om hur en lam man, Aineas botas efter att ha legat förlamad i åtta år. När Petrus kommer dit talar han till honom och säger: “Jesus Kristus botar dig”, sedan uppmanar han honom att resa sig upp och göra iordning sin bädd. Undret sker, han är botad.

Därpå följer berättelsen om Tabita, som var känd för att ha hjärtat på rätta stället och som ställde upp för dem som behövde hjälp på olika sätt. Hon har blivit sjuk och dött. Efter bön på knä uppmanar Petrus henne att stå upp och även nu sker ett mirakel och hon reser sig upp fullt levande.

Det finns mycket man kan fundera om runt dessa två människor och deras liv, hur det hade varit och hur kom det att bli sedan?

Kanske var det svårt för många i omgivningen att förstå och ta in att en sådan som Tabita skulle bli sjuk och dö. Hon som var så fylld av goda gärningar. Hur tänker Gud egentligen? Vad är det för rättvisa i detta?

Det som är lite förvånande med dessa berättelser är att berättelsen om Aineas, den förlamade mannen är avklarad i tre korta verser. Berättelsen om Tabita är dubbelt så lång, sex hela versar ägnas åt henne. Sammanlagt nio versar som utspelar sig i två olika städer: Lydda och Joppe. Kapitel 10:33-41.

Varför jag pekar på och kommenterar att Lukas, som är författare till Apstolagärningarna, avhandlar två mirakelberättelser inom loppet av nio versar är för att vi skall fundera lite över vad som händer efter dessa två fantastiska under.

Det är mämlingen så att nästa berättelse får väldigt mycket utrymme. Nu används drygt ett och ett halvt kapitel för att berätta om hur det går till när Petrus inser att evangeliet gäller även för hedningarna. Alltså de som inte var judar. De som var orena och i och med det gjorde att en jude inte kunde ta emot dem i sitt eget hus och inte heller kunde kliva in som gäst i dennes hus. Att äta tillsammans, att dela måltidsgemenskapen var också helt uteslutet.

Det som nu händer i berättelsen är Petrus förstår att hedningarna, alltså vi, också är välkomna in i Guds rike. Den tanken hade fram till den dagen varit helt otänkbar.

Tanken var så befängd att Petrus blev tvungen att resa upp till Jerusalem, och försvara sig inför ledarna i den unga kyrkan. De trodde inte sina öron. Har du gått in i hednings hus? Satte du dig och åt med dem? Men Petrus hur har du fått det? Har det slagit helt slint?

Så får de höra Petrus berätta om vad som hade hänt. Hur hedningarna också fick ta emot den heliga Ande. Och hur de då hade tagit beslutet att låta döpa dem.

Inget av det som hände stämde överens med hur det skall vara. Att man inte skulle ha med hedningar att göra visste de alla sedan de var små. Att man fick den helige Ande som gåva innan man döptes, det var också fel. Man var helt överens om att först döps man och sedan får man den heliga Ande som gåva.

Det verkar som om Jesus gör lite som han vill.

När Petrus ställs till svars för sitt handlande så kan han inte hänvisa till några gammaltestamentliga texter som stöder honom i hans beslut och handlingar. Inte heller citerar han något som Jesus har sagt.

Petrus förklarar sitt handlande genom att berättar om allt som hände i Cornelius hus och så säger han “Hur skulle jag då kunna hindra Gud?” (Apg 11:17)

Det är egentligen samma sak som Gamaliel säger i slutet av kap 5 när översteprästen och hans närmaste män har fängslat apostlarna och satt dem i stadshäktet. Då säger Gamaliel som är farisé och laglärare, till dess upprörda och irriterade män: “Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.

Fram till den här dagen har Petrus och den unga kyrkan tänk i termer av vi och dem. Det är sådana som vi som är välkomna. Kanske kan de som blir som vi få vara med på ett hörn också.

Från den här dagen förstår kyrkan att Jesu kärlek och omsorg är större än så. Den är större än de har kunnat tänka eller greppa. De inser att det inte bara är dem det handlar om. När de förstår detta så öppnar de gemenskapen och församlingen växer med nya människor från helt andra sammanhang och helt andra traditioner.

Det är med den här erfarenheten och insikten som Petrus, inför apostlarna och bröderna i Jerusalem säger:

Apostlagärningarna 10:34–35 B2000

34 Då tog Petrus till orda: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor 35 utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör.

Ryggmärgsreflexen för kyrkan var att stänga dem ute som inte är som vi. Jesu kärlek öppnar deras hjärtan och tankar så att de kan se att Jesu dröm och plan var större än de hade kunnat tänka. Tänk vilken lyhördhet de hade. De hade en klar uppfattning som de bar med sig men när de såg vad Gud gjorde så klarade de att tänka om. Att se saken i ett annat ljus som ledde till ett nytt beslut. Inte för att det var enklare eller passade deras tänkande bättre. Nej, det berodde på att de uppfattade Jesu tilltal på det sättet.

Kyrkans uppgift är att spränga gränser, och bjuda in och visa på Jesu kärlek. Att inte fastna i sina egna mönster och tankebanor.

Därför vill jag säga till er alla, men särskilt till er som har tagit emot dopets gåva och som nu är en del av församlingsgemenskapen. Jesu plan är inte att du skall bli som alla andra.

Han älskar dig som den du är och vill att du också skall göra det. Han vill att du skall få utvecklas i de gåvor han har lagt ner i dig. Han vill att du skall fördjupas i din tro och i din relation till honom. Han vill forma dina tankar och påverka ditt sätt att se på omgivningen och den situation du befinner dig i.

Se inte ner på dig själv. Tro inte att du betyder mindre för att du inte varit med lika länge. Jesus har tagit emot dig och vill använda dig.

I vårt land ökar den psykiska ohälsan lavinartat. Människor får längre och längre till varandra. Man blir mer och mer ensam i sina bekymmer och sitt mående. Man har svårt att sätta ord på hur man känner och saknar någon att dela tankarna med.

Församlingen vill vara en motbild till det, en motkraft som istället hjälper människor att hitta ett tryggt sammanhang där man är älskad som den man är. En plats där man kan dela sina innersta tankar och få hjälp i förbön och omsorg. En varm gemenskap där man får uppmuntran att våga komma i funktion och ett erbjudande om en uppgift där man kan göra skillnad.

Att erbjuda ett liv där man får lägga sitt liv i Jesu händer med bönen: Herre, ta hand om mig. Led mig och hjälp mig.

Församlingen är en plats där vi får bära varandra och också bli burna.

När vi om en stund får dela brödet och vinet tillsammans, så är det en påminnelse om att vi hör ihop med varandra. Det är också en påminnelse om att vi har ett uppdrag tillsammans att göra Jesus Kristus känd och trodd.

I måltiden tar vi emot Jesus själv i bröd och vin som en påminnelse om att hans liv skall bli tydligt i våra liv. Att hans kärlek skall lysa igenom våra handlingar. Att hans omsorg och värme skall märkas i församlingsgemenskapen.