Gud har blivit människa! Vad betyder det för oss?

Johannesevangeliet 1:1-4,14,18 I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2Det fanns i begynnelsen hos Gud. 3Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. 4I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. 14Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. 18Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Denna andakt skall börja lite tort och tråkigt. Men om ni håller ut lite så kommer ni kunna se hur fyllt av liv det är som kan synas vara som inte ser ut att vara det vid första anblicken. Vi närmar oss jul och det är väl almän kunskap att julen firas till minne av Jesu födelse. Men det som kyrkan firar är att i Jesus har Gud bliviit människa. Detta är den den skimrande ädelsten som vi skall titta på och vrida och vända på.

Så till att börja med vad är det kyrkan har lärt genom hela sin historia om just detta? Vi måste börja med Gud innan universum existerade. Gud i sig själv är en levande gemenskap mellan Fadern Sonen och Anden. Vända mot varandra i kärlek. I evangliet som vi läst kallas Sonen i första versen för Ordet genom vilken allt blev till. I sista versen kallas Ordet för Sonen.

Det är Sonen som alltid existerat och som är Gud på samma sätt som Fadern och Anden som genom den helige Ande blir människa. Kyrkan har kallat Sonen människoblivande med inkarnationen. Carne betyder kropp, eller kött. Alltså Sonens förkoppsligande. Vad betyder det?

Att Sonen blir människa innebär att Sonens gudomliga natur förenas med en mänsklig kropp, själ och Ande. Till sin gudomliga natur är Sonen evig, alsmäktig, allvetande. Men han förenar sig med den mänskliga naturen som är skapad, ändlig och sårbar. I denna förening av gudomligt och mänskligt blir det mänskliga inte mindre mänskligt och det gudomliga inte mindre gudomligt.

I Jesus har vi alltså föreningen mellan Sonens person och hans natur med människans natur, kropp själ och Ande. När Sonen förenas med den mänskliga naturen gör han det oåterkalleligt så att Sonen för alltid är denna förening mellan gudomligt och mänskligt.

Detta innebär att vi inom Gud, inom den gudomiga cirkeln som alltid existerat, innan jordens skapelse, Fader Son och Ande, så finns det nu en människa, som du och jag som lever helt och fullt i förening, i gemenskap med Gud.

Skälet att detta kan upplevas tort och tråkigt beror på att vi inte kan se vad detta har med våra liv och vår värld att göra.

I den unga kyrkan de första århundradena så myntades uttrycket. Det som inte antas kan inte frälsas. Om inte Sonen får en kropp, kan inte människans kropp räddas, om inte Sonen får en själ kan inta själen frälsas, om inte Sonen får en mänsklig ande kan inte anden frälsas.

Vad betyder detta för oss? Vad lär detta oss om vad som är Guds syfte och vilja för oss som människor?

Bibel 2000 Får utan herde

35Jesus vandrade omkring i alla städerna och byarna, och han undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. 36När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde

I ljuset av inkarnationen förstår vi att det är Gud själv som fylls av medlidande med oss. Det är Guds ögon som vilar på oss. Men detta medlidande driver Gud att komma oss så nära som det bara går. Han söker upp oss genom att han förenar sig med den mänskliga naturen. Den osårbare, den alsmäktige den upphöjde och väldige, blir en sårbar människa som kan lida och dö. Det finns en oerhörd kostnad i att bli en av oss vilket säger otroligt mycket om hur viktiga vi är för Gud. Om Gud blir människa så fullständigt krossar han grunden för vårt självförakt. Vad kan undstryka vårt värde mer än detta?

Målet som Gud har för oss människor är inte att bli mer andlig, utan mer mänsklig. Det är inget problem att vi är begränsade, att vi inte vet och kan allt. Det skapade, det materiella, det kroppsliga, det som har med våra mänskliga behov är något i grunden gott. Det är inget vi skall befrias från. Men vårt djupaste behov av mening tröst, glädje, tillhörighet finns i föreningen med Gud.

Vi är skapade för att föreneas med Gud. Det är denna förening som gör oss fullt ut mänskliga och som kan fyllas oss till bredden med liv. Människan är med avseende till sin kraft och styrka bara ett litet damkorn i universums oändlighet. Men samtidigt är hon så oändligt stor att det bara är Gud själv som i sin oändliga kärlek och barmhärtihhet, sanning och skönet, rättvisa och glädje som kan fyllas oss.

Bibel 2000 Ordet blev människa

12Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, 13som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

När Johannes kallar dem som kommer till Jesus för Guds barn är inte det ett almänt uttryck för Guds välvilja och kärlek. Det innebär att man i förening med Sonen är på insidan av Gud. På samma sätt som Sonen blev människa och att det därför finns en människa inom den gemenskap som funnits mellan Fadern Son och Anden innan universum existerade, blir vi en del av denna gemenskap.

Vår längtan efter att vara innanför och inte utanför. Skälet till att vi i varje ny grupp som vi blir en del av undrar om vi är acceptarde eller utanför beror på att det står inskrivet i vårt DNA att vi är skapade för att sitta till bords i treenighetens gemenskap. Vårt innestra är ett ett rop efter tillhörighet, därför att vi är skapade för att vara i gemenskapen med Gud, genom att förenas med gudamänniskan Jesus, Sonen av evighet, Marias Son, en människa i Jesus från Nazareth, Marias barn.

I Jesus har gudomligt och mänskligt förenats på ett ouplösligt sätt. Av detta följer också att det Gud knutit ett oupplöslig band med, människan och därmed också med den materiella världen skall gå under, för Gud kan inte gå under. Gud förenar sig med skapelsen för att den skall fulländas och förvandlas inte uplösas och gå under. I inkarnationen ser vi därför hoppet om att denna värld inte kommer att gå förlorad utan förvadlas och få liv, även om det kan se hopplöst ut rent mänskligt sett.

Till sist, när vi ser en vacker soluppgång, när vi öppnar ett resemagasin och ser paradiskska stränder, hissnande utsikter, förunderliga landskap så vill vi uppleva, se, vara där, stå och omslutas av denna skönhet. Vi attraheras av det sköna, det vackra var vi än ser det, i naturen, eller i människor. Vi attraheras, vi dras till det. I botten av denna längtan finns det längtan att förenas på närmsta och intimaste sett, gå upp i och smälta samman med det som fyller oss med förundran utan att vi upphör att var vi men så att vi blir ännu mer det unika jag som är jag.

Denna längtan efter förening är Guds längtan att förenas med oss, att bli ett med oss, vi i honom och han i oss. Det var för att det skapade och ändliga, det sårbara och kroppsliga skulle kunna förenas med Gud som Gud förenade gudomligt och mänskligt när Sonen antog mänsklig natur och föddes till jorden.