Tillsammans i skapelsen

I Bibelns första kapitel i första Mosebok, berättas i skapelseberättelsen om hur Gud skapar allt som finns till. Det är en poetisk text som snarare vill berätta vem som ligger bakom skapelsen än exakt hur den går till.

Bibeltexten vill också berätta att du inte är till av en slump. Den menar att det finns en tanke med ditt liv. Den vill hjälpa dig att våga tro att du är älskad precis som den du är. Du behöver inte försöka vara någon annan, eller en bättre version av dig själv. Den vill också sätta in dig i ett större sammanhang. Du är en del av något större än det som finns allra närmast dig. Det finns ett uppdrag åt dig.

I kapitel 2 får sedan människan uppdraget att bruka och vårda skapelsen. Uppgiften att ta hand om detta enorma och fantastiska ekosystem läggs i deras händer. De har ingen utbildning för detta. De skall vara rädda om människor, djur och natur. Ta hand om och värna om allt som finns runt dem.

Det finns vissa givna gränser som människan skall hålla sig inom. Annars är det helt upp till dem själva att göra det bästa. Det är så man gör när man vårdar. Man gör sitt allra bästa, sitt absolut yttersta.

Sedan dess har århundrade lagts till århundrade och blivit till årtusenden och idag ställs vi som mänsklighet inför enorma utmaningar att rätta till det som har blivit fel när det gäller vår miljö och inte minst i vårt sätt att tänka.

Vi vet nog alla innerst inne att vi inte alls lever under särskilt rättvisa förutsättningar globalt sett. Mitt sätt att leva och konsumera sker tyvärr på bekostnad av hur människor har det i andra länder.

Problemet är att jag inte vill ha det sämre än vad jag har det idag. Helst vill jag ha det ännu bättre imorgon om det går. Ingen skall komma till mig och säga vad jag får eller inte får. Känner jag för att åka bil så gör jag det så mycket jag vill, även småsträckor, du behöver inte bry dig. Och här i Sverige är det så mörkt, grått och kallt på vintern. Jag behöver mina resor ner till solen och värmen. Ta inte ifrån mig det.

Som mänsklighet har vi fått skapelsen lagd i våra händer för att vårda och bruka. Oroande nog är det ganska många av världens experter inom det här området som menar att vi börjar få ont om tid nu. Att utvecklingen sedan länge går åt fel håll.

Hur gör jag med den informationen?

Ett sätt kan vara att försöka tänka att det inte kommer att drabba mig. 30-40 år till kommer jorden förhoppningsvis överleva så det de talar om är ju inte mina problem egentligen. Då måste jag väl kunna fortsätta leva precis som jag brukar, utan bekymmer.?

Och för den delen: Forskarna är väldigt duktiga och innovativa nuförtiden. De kommer säkert att upptäcka på en genialisk lösning innan det är för sent så det finns ingen som helst anledning till oro.

Är det OK att tänka så? Jag tycker inte det.

När vi pratar om varandra angående dessa frågor så skulle jag vilja att vi slutar prata i termer som klimatförnekare och klimatalarmister. Det är bara skällsord i en polariserad debatt som inte leder till något konstruktivt.

Sliten jord: (Nu är det på tiden att du får överta den här min son! Varsågod!! Visst är den kanhända lite sliten, men så har pappa lekt och haft mycket roligt med den också! …)

Fundera istället på vad ditt liv och ditt sätt att leva innebär för andra och inte minst för de som kommer efter dig. Vad vill du ge vidare till yngre, till de kommande generationerna?

Som kristen måste jag ställa mig frågan på vems sida vill jag stå?

Vill jag stå på skaparens sida. Vara en av dem som gör allt jag kan för att vårda och bruka med omdöme, det som har lagts i mina, i våra händer?

Vill jag vara Guds och Jesu medhjälpare med mitt liv och med mina val?

Det finns en ung generation som är beroende av de beslut vi tar i min generation. Vilka förändringar kan du tänka dig att göra för dina barn och barnbarn, om du har några?

Efter syndafallet (1 Mos 3) så gömmer sig Adam bakom Eva och säger att det var hon som gav honom frukten. Det är inte mitt fel, det är hennes.

När det gäller ditt liv och de val du gör inför framtiden, hjälper det inte om du skyller på andra. Att andra gör likadant gör ju inte att framtiden blir bättre och ljusare för kommande generationer.

Vi hör berättas om länders ledare som påstår att det inte finns någon coronapandemi. Det är deras sätt att försöka förhålla sig till en svår situation. Men det löser givetvis inte problemen som deras och andra länder står inför just nu. Det hjälper inte att blunda och tänka på annat. Skall något kunna göras åt pandemin så måste det handlingar till. Människor som kan acceptera att leva inom vissa ramar och gränser för att vara rädd om andra. Länders befolkningar måste acceptera att man inte kan leva och göra precis som förut.

Många av oss, förhoppningsvis alla, tar coronapandemin på stort allvar.

Men det verkar inte som om vi tar lika hårt på talet om klimatet som håller på att gå över styr. Vi kan göra så lite säger en del. Mitt sätt att leva har så liten påverkan i det stora hela säger en annan.

Tills för ett drygt halvår sedan har det nästan känts omöjligt att kunna göra några större förändringar. Nu har det visat sig att corona-pandemins påtvingade vanor har betytt oerhört mycket för naturen. Nu är förutsättningarna så annorlunda så på ganska kort började delfinerna simmar igen i Venedigs kanaler som numera har klart vatten, som ett litet exempel. Och detta förmodligen för att nöjesresandet har minskat.

Vi har ganska mycket kunskap om läget just nu. Hur agerar vi ansvarsfullt med den kunskap vi har?

i

Vi vet att vi tär på jordens resurser.

Kan Gud verkligen mena att jag skall behöva ta ansvar för mitt liv på ett sätt som kanske kan innebära att min levnadsstandard, kan komma att bli lägre?

Kan Gud verkligen vilja att jag skall sluta göra långa nöjesresor och att använda bilen mindre?

Kan Gud på fullt allvar ha en önskan att jag tänker på jorden som helhet och på mänskligheten när jag bestämmer vad jag skall sätta fram på matbordet?

Skall jag verkligen behöva börja leva på ett annat sätt och konsumera mycket mindre?

Jag är övertygad om det. När jag får svara för mina val en dag så hjälper det inte om jag kan peka på att ni andra har gjort likadant eller kanske ännu värre än vad jag har gjort.

Jag kan inte gömma mig bakom er. Jag får själv ta mitt ansvar.

Därför borde min ständiga bön vara: Herre hjälp mig att handla ansvarsfullt utifrån den kunskap jag har. Hjälp mig att göra de förändringar jag kan göra. Inspirera mig till att ta ett steg i taget så att jag allt mer ställer mig på din sida och blir en som vårdar den skapelse du har lagt i våra händer.

Förra veckan tog vår församlingsstyrelse beslut om att vi skall ansluta oss till närverket Grön kyrka i ett försök att ta dessa frågor på ett ännu större allvar. Vi har sedan ett år tillbaka en hållbarhetsgrupp. Vill du vara med och arbeta i den kan du kontakta mig så hjälper jag dig vidare.

Vill du läsa:

Därför sörjer jorden, Peter Halldorf

Bråttom men inte kört, Stefan Edman (150 frågor)