Första advent: Ett nådens år

Det ligger nära till hands att tänka sig att ordet Advent betyder väntan, men så är det inte. Ordet Advent betyder ankomst. Det är Jesu ankomst som bibeltexterna talar om idag.

Sakarja 9:9 B2000

9 Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.

Vi har hört profeten Sakarjas ord:

“Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig.” (Sak 9:9a)

Det är precis det som Advent handlar om och vill berätta. Att Jesus, Livets Herre, världens frälsare, kommer till dig! (på besök)

Jag vet inte om du köpte något i fredags när det var Black Friday? Jag gissar att de flesta som gjorde det, köpte något som de egentligen inte behöver. Kanske slog de till bara för att det var så oerhört billigt. Bra att ha, kanske man tänkte.

Men om du funderar lite, vad är det du egentligen behöver? Vad är det du saknar? Är det sådant som går att köpa för pengar, eller är det något helt annat du lider brist på.

Vi lever just nu i en tid av längtan. En tid av stor längtan. Vi längtar tillbaka till det som vi minns och som vi kallar för det normala. Vi vill kunna träffas igen, precis som vi brukade göra. Tänk att få stå i entrén här utanför, ta er i hand, titta dig i ögonen och säga välkommen! Tänk att få fika lite tillsammans efter gudstjänsten.

Nu får vi inte ens träffas här i kyrkan om vi inte medverkar. Idag träffas inte ens alla vi samtidigt. Vi saknar så, att kunna krama om varandra, att kunna ta i, och kunna känna värmen från varandra, från sina barn eller sina föräldrar. Nu står vi istället på betryggande avstånd när vi möter våra vänner. Kanske måste vi titta genom ett fönsterglas när vi ses.

Detta är bara ett av många behov som vi har. Men det finns de som stod helt ensamma långt innan pandemin. Människor som varken har någon att vända sig till, eller att fika med.

Det de hoppas på mest, är förmodligen att bli befriade ur sin ensamhet. De bär en djup längtan inom sig efter, efter någon eller några som vill räkna med dem och låta dem bli en del av sina liv. Någon som ser dem i ögonen och pratar med dem om sådant som är viktigt, och om sådant som är trivialt. En längtan som växer sig extra stor när vi närmar oss jul- och nyårshelgerna.

I texten vi hörde läsas fick några av lärjungarna uppdraget att gå hämta ett par åsnor som stod bundna i en by i närheten. De lossar banden och tar med sog åsnorna till Jesus.

Åsnorna fick uppdraget att vara med att bära Jesus. Att föra honom fram till allt folket.

Både lärjungarna och åsnorna fick en uppgift de inte alls hade räknat med. Kanske finns det även en uppgift för dig i dessa annorlunda tider. En uppgift som du kanske inte alls har reflekterat över tidigare, men som blir allt mer tydlig ju mer du tänker och funderar. Kanske får du någon på ditt hjärta som anar skulle uppskatta en kontakt från dig. Någon som behöver lite mänsklig omsorg på det sätt som vi nu kan ge den i dessa tider.

När jag talar om Advent, och om Jesu ankomst idag, så tänker jag inte i första hand på den dagen för länge sedan, som våra texter berättar om. Jag tänker framför allt på det som händer här idag, just nu, i ditt hjärta.

Blir det en ankomst för Jesus rakt in i ditt liv, eller stannar det vid att bara vara en välkänd berättelse? Som en lite upptakt till vårt julfirande?

Sören Kirkegaard skriver: Vad hjälper det om Jesus föds tiotusen gånger i Betlehem om han inte föds i mitt hjärta?

Nu handlar det citatet om Jesu födelse, men jag tänker att det är lika aktuellt när det gäller Jesu ankomst här idag.

Vad innebär Jesu ankomst? Hur tänker du? Tror du att det gäller dig? Vill du att det skall gälla dig? Vill du beröras av honom i ditt innersta?

Jag kände en man som tyckte att han hade hållit Jesus ifrån sig så länge, att när han var inne på sin ålderns höst, var det alldeles för sent för honom, att be om Jesu närvaro i sitt liv. Det var ingen annan som hade sagt detta till honom. Det var ingen som försökte hålla honom borta. Det var han själv som hade grävt ett avgrundsdjupt dike mellan sig och Jesus.

Jag tänker mig att du kanske sitter här idag och lyssnar, du som en gång i tiden hade en nära och innerlig relation till Jesus. Du var med i sångerna. Du var med i bönerna. Kanske höll du någon gång en andakt någon gång, och berättade för andra om din tro. När du ser tillbaka saknar du den tiden och det du hade då.

Men det är så mycket som har hänt sedan dess. De val du har gjort, de människor du har träffat, de beslut du har tagit har gjort att den relation du hade till Jesus, sakta men säkert har runnit ut i sanden och liksom försvunnit.

Det kanske inte alls beror på dig att det har blivit så. Kanske fanns det andra samma sammanhanget som dig, personer som menade sig tala i Jesu eller kyrkans namn. Människor som behandlade dig eller andra på ett sätt som gjorde det omöjligt för dig att vara kvar i det gemenskapen. Tyvärr finns det sådana berättelser även om vi önskar så innerligt att det inte var så.

Men första advent talar om befrielse från bojor som binder. De talar om att få lämna allt gammalt bakom sig.

Det erbjuds en ny möjlighet idag. Ett nytt tillfälle att få säga ja till Jesus och bygga en levande relation med honom. Han vill möta dig där du finns, med de behov du har.

Jag kan bara uppmuntra dig till att öppna ditt hjärtas dörr för honom, Livets konung, som kommer till oss alla med sitt erbjudande om gemenskap och ständig närvaro i våra liv.

Vi får lägga av allt som tynger och bekymrar oss. Vi får be honom om förlåtelse för det vi har gjort fel, det som vi kanske känner skam och skuld över. Han ger sin förlåtelse. Han ger sin befrielse.

Den här dagen, Första Advent, är första dagen på det nya kyrkoåret. Då får vi lägga det gamla bakom oss och se framåt.

I Jesaja 43:19 säger Gud:

Jesaja 43:19 B2000

19 Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.

Du kanske ändå undrar om det verkligen kan gälla dig. Kan man bara komma som man är? Jesus säger i Joh 6:37:

Johannesevangeliet 6:37 B2000

37 Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.

Människorna som jublade längs vägen i texten vi läste om intåget i Jerusalem. Folkmassorna som skar palmkvistar och bredde ut sina kläder var helt vanliga människor som du och jag. De hade inte gått några kurser eller utbildningar för att kvalificera sig.

Anledningen till att de fanns där var att de ville vara där. De ville vara där Jesus är. De ville hjälpa honom med sina liv, stå till förfogande. Men de vill också ha hjälp med sina liv. De ville följa hans exempel och låta honom vara drivkraften för återstoden av sina liv.

Inom dem växte det fram en stor samhörighet med alla andra som fanns där och som också ville tillhöra Jesus. De fick varandra liksom på köpet. De var väldigt olika. Deras åsikter kunde gå helt isär. Skulle de börja prata om politik eller klimatmål skulle det kunna bli högljudda debatter. Men det var inte deras åsikter som höll dem samman. Det var deras tro och deras förtröstan på Jesus.

Det de hade gemensamt, det var det att de hade släppt in Jesus i sina liv.

Hans ankomst blev början på ett nytt kapitel i deras liv. Nu hade de honom och de hade varandra som en gemenskap att vara rädda om och att ta hand om.

De hade bestämde sig för att följa Jesus. De var kanske inte speciellt väl utrustade eller duktiga, men det de hade, det använde de med stor glädje.

En del av dem hade följt med Jesus i flera år och kände honom ganska väl, men andra hade precis bestämt sig för att börja följa.

Att de var för sig fäste blicken på Jesus, gjorde att det blev mer och mer lika honom i sättet att tänka, att tala och att handla. Ju mer de förstod att det bara var nåd som gjorde att de fick vara med. Att det inte alls handlade om egna förtjänster eller deras duglighet. När de förstod det, så kunde de slappna av och bara vara sig själva utan att göra sig till eller försöka verka bättre.

Samtidigt så innebar den upptäckten och insikten att det förstod att de också måste acceptera de andra på samma sätt som de själva hade blivit accepterade.

Kyrkoårets tema för första advent är “Ett nådens år”

Jesus är här för att möta dig, om du vill. Året som ligger framför kan bli ett speciellt år. Det kan få bli ett år då du mer och mer vågar lita på honom. Vågar tro att hans kärlek är villkorslös och gränslös.

“Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig.” (Sak 9:9a)