Kristus är uppstånden

Jag fick en gång ett telefonsamtal från en gammal konfirmand som under sin utbildning gjorde ett specialarbete om kristen tro. Jag fick frågan: ”Vad är det viktigaste i den kristna tron?

”Att Jesus har uppstått!” Jag svarade med ryggmärgsreflexen.

Ett svar på fyra ord, av en pastor som har läst i fyra år, på frågan om vad som är viktigast i den kristna tron. Är inte det lite väl tunt, tänkte jag, så började jag veva lite. Jag fortsatte och sade att dopet är också viktigt, och nattvarden, och samtidigt som jag sökte efter fler viktigheter i den kristna tron så blev jag tvungen att kapitulera inför de fyra första orden.

Jag sade: Det finns mycket som är viktigt i den kristna tron, men det absolut viktigaste är att Jesus har uppstått. Om han inte har gjort det så finns det ingen anledning att vi fortsätter att träffas i kyrkan och fira gudstjänst.

Svaret hade kommit reflexmässigt men det var först senare när jag frågade mig vad jag borde ha sagt, kanske samma dag, kanske någon dag senare som Paulus ord från 1 Kor 15:14, 17 dök upp i mitt medvetande.

Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. (1Kor 15:14)

Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös… (1Kor 15:17)

Det är alltså helt och hållet utifrån Påskdagen som man får ta ställning till om det här med kristen tro är något att förlita sig på.

När vi läser i evangelierna så verkar det inte alls som om Jesu närmaste var beredda på uppståndelsen. Kvinnorna går till graven i ottan men det verkar göra det helt utan spänning eller förväntan.

De skulle ju ändå kunna undra och diskutera om det där otroliga som Jesus ibland talade om. Kan det ha hänt? Tänk om han har uppstått. Vad tror ni?

Men nej, det verkar inte finnas några sådana tankar hos dem. Inte så mycket som en antydan.

Om uppståndelsen inte ens fanns med som ett alternativ i deras tankar, så går det också att förstå varför Jesu närmaste vänner, förutom kvinnorna, inte verkar ha funnits med vid korset. Varför riskera sitt eget liv också? Det räcker väl med att Jesus inte finns längre. Man behöver ju inte vara dum.

Om uppståndelsen hade funnits med som ett tänkbart alternativ för dem, så hade kvinnorna kanske börjat med att inspektera graven innan de gick för att skaffa välluktande kryddor till att smörja kroppen med.

Tänk om han ändå har uppstått. Då behöver vi ju inte skaffa några kryddor. Kanske bäst att vi kollar det först, sen kan vi gå och handla.

Men kvinnornas fundering på väg ut till graven är inte huruvida Jesus har uppstått eller inte. Det är något helt annat som upptar deras tankar: Vem skall rulla undan stenen åt oss? Den var ju så enormt stor. Den stora frågan är helt enkelt: Hur skall vi komma in till kroppen med våra kryddor och kunna göra vårt jobb? Om vi inte kan få bort stenen så har vi gått ut hit helt i onödan.

Att Jesus fängslades och avrättades var en riktig chockupplevelse. Jesus hade försökt förbereda dem men de hade inte kunnat ta in det. Det förstod inte innebörden i det Jesus sade.

I kapitel 9:9 talar Jesus om att han skall uppstå från det döda. När lärjungarna får höra det så talar de sinsemellan om vad som kan menas med att uppstå från det döda.

Uppståndelse, nej det var kvinnorna inte förberedda på. Uppståndelsen var så främmande för dem att de inte ens visste hur de skulle hantera den.

En man i vita kläder väntar inne i graven. Han berättar för dem vad som har hänt. Han pekar på platsen där Jesus har legat. De ser med sina egna ögon att graven är tom.

Så får de uppdraget att berätta om detta för Petrus och för de andra lärjungarna. Man skulle kunna tro att de nu fylls av gränslös, bubblande glädje som gör att de springer hela vägen in till staden för att berätta om detta mirakel som de har fått se spåren av med sina egna ögon.

Ungefär som när skidåkaren Linn Svahn står i målområdet och jublar när Oskar Svensson vinner guldet i sprintfinalen i Val di Fiemme i januari. Det är den glädjen man tänker sig på påskdagens morgon. Du som har sett det vet vad jag menar. Det är så man tror att kvinnorna skall reagera.

Men det är inte alls så som Markus berättar.

Han skriver:

Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda. (Mark 16:8)

Hade de förstått att Jesus precis har uppstått? Nej, verkligen inte! De verkar inte ens ha snuddat vid tanken. Vad som har hänt fattar de först senare.

Mycket annat som evangelierna berättar om kan vi ifrågasätta om vi vill utan att allt ställs på ända. Gick Jesus verkligen på vattnet? Handlar brödundret om en verklig händelse och så vidare. Detta är på sätt och vis bara kringfakta om Jesu liv. Det kan vara viktigt för vår förståelse om vem Jesus var, men det är inte avgörande.

Men om vi börjar ifrågasätta uppståndelsen. Då händer något. Då är Jesus inte längre världens frälsare. Då är han bara en världsberömd lärare. Då är han en god människa som brydde sig om de små och svaga och försvarare av de marginaliserade. Men det är också allt.

Om vi väljer att tro att Jesus har uppstått, vilket jag är övertygad om. Då blir allting annorlunda.

Då gör hans liv skillnad för oss och vår framtid. Då kan vi fortsätta att tala med honom i våra böner. Då kan vi lägga våra liv i hans händer och lita på honom i allt.

Då fortsätter vi att fira gudstjänst som en påminnelse om att han är uppstånden och att han lever.

Då lockas glädjen och tacksamheten fram. Då lockas kanske jublet fram ur vårt inre. Men en del av oss är lite stillsammare och försiktigare. Jublet kommer kanske på ett annat sätt.

Det kommer som en tacksamhet för att han finns och att han lever. Med oss och i oss.

Graven är tom men han bor i vårt inre, han fyller våra hjärtan med sin närvaro.

Vi får säga: Herre, tack, att du finns hos mig, att du ger mig hopp om en morgondag!

Vi får bekänna och säga:

Jesus, vi tror på dig!

Jesus, vi litar på dig!

Vi lägger våra liv i dina händer. Ta hand om oss!

Låt ditt liv bli synligt i våra liv!

Forma oss och led oss!

Gör oss till en kropp, till en gemenskap!

Låt ditt liv leva i oss!